uppsnärjd i det blå

ända sedan jag vaknade har jag hört i huvudet
anna maria espinosa - to win my love

solen skiner och idag känner jag mig otroligt lycklig
jag vill bara springa och skrika av glädje
för allting ordnar sig
jag överger inte mig själv utan står vid min sida
jag möter istället för att fly
nu känner jag mig inte alls lika trasig
som jag gjort i hela mitt liv

jag pratade om tre orosmoment
inom loppet av två dagar
har jag tagit itu med alla tre


just nu känner jag faktiskt lite lyckorus

I uncomplicate me

jag minns att jag så länge gick runt i konstant förvirring
att jag aldrig kunde sätta ett finger på vad jag kände
jag hade inte en susning någonstans

jag gömde inte bara känslor för andra
utan framför allt för mig själv
inte konstigt att jag kände mig så trasig

på något vis har jag lyckats trassla ut så mycket
på ganska kort tid
och många rädslor har därmed släppt
innan hade jag, till exempel, åldersångest
jag ville verkligen inte bli äldre än 20
sen 18 har det inte varit roligt att fylla år
men nu är det inte alls så
jag glömmer helt plötsligt bort att jag bara är 21
i huvudet snurrar 23-24, men jag vet inte varför
21 känns så ungt på något vis
och så har jag aldrig känt förut
jag känner att jag har växt upp en del
på många sätt har jag mognat
jag vet att det inte finns ett vuxet beteende
det är bara ett sätt att kategorisera ålder
så jag är inte rädd längre


det finns fortfarande så mycket i framtiden
att vara rädd för
men jag väljer att inte tänka så långt
det kommer lägga sig, steg för steg



just i detta ögonblick ser jag mest fram emot sommarens festivaler

• siesta
• kristianstadsdagarna
• emmaboda
• malmöfestivalen

det är kanske inte ens möjligt,
men jag hoppas att denna sommaren blir minst lika underbar som förra

i mitt huvud snurrar extrem förvirring.

förträngda problem

det är en otroligt skön känsla
när man märker hur man själv utvecklas

en stor rädsla tryckte handen mot min strupe
och istället för att bara fly
mötte jag den istället
och det är något som jag har svårt för
att fly har ofta varit mitt sätt att tackla problem

det var väldigt mycket rädsla
och jag tänkte att någon gång måste jag möta den
men just nu klarar jag inte det
efter en liten stunds betänketid hade jag gjort mitt val
det är NU den ska mötas
innan den växer sig större

och jag upptäckte att det är mycket lättare att ta tag i problemen än att fly ifrån dem


när jag flyr
överger jag mig själv

ta min hand och kom så går vi vidare

de säger att man måste brytas ner
för att kunna byggas upp igen

[ jag börjar om från början nu
lämnar en bit på vägen

jag har kommit för långt för att bara gå tillbaka ]

men jag insåg en sak
att inte veta vilka som läser är en slags frihet
man anpassar inte orden efter ögonen
man skriver fritt och öppet
jag kom bara på att jag berättade för mycket
åtminstone för mycket för vissas ögon
ögon som kan föra vidare till någon som en gång använt mina ord emot mig
inte för att jag tror att det skulle hända igen
men jag vet att under rätt omständigheter är allting möjligt
och den känslan jag hade då
vill jag verkligen inte smaka på igen
för jag har verkligen fortfarande i bakhuvudet
att allt du säger kan användas emot dig
visar du att det finns ett hål i muren
finns det faktiskt de som går igenom det
endast för att riva muren från insidan


jag har blivit viktig för mig själv
därmed måste jag även skydda mig
det är skillnad mellan försvarsmekanismer och självbevarelsedrift



för övrigt så är jag inte den jag var när jag startade den andra bloggen
jag har kommit mycket längre än så nu

vad har hänt på vägen?
förutom utbreddningen av min självkännedom
har jag dessutom vunnit något riktigt, riktigt stort
jag har äntligen en mamma